Susanna Moen har nyligen gått ut med sin graviditet, men för inte allt för länge sedan gick hon igenom ett missfall som var tufft och utmanande på flera sätt. Nu berättar hon hur hon navigerade genom missfallet, vilka lärdomar hon fick med sig och vilka verktyg hon använde för att ta sig igenom det. 

Susanna Moen är tjejen från Norrköping som öppenhjärtigt delat sin resa till att få tillbaka sin uteblivna mens efter HA (hypotalamisk amenorre) och allt som funnits runt om kopplat till kvinnohälsa och spiritualitet de senaste åren. Hon är medgrundare till bolaget Womensync som är ett bolag inom Female Health & Lifestyle som arbetar med just kvinnohälsa, och som öppnat upp en helt ny värld för kvinnor att förstå menscykeln och hur den kan påverkas genom livsstil. 

Nu när vi träffar Susanna är hon gravid men inte allt för länge sedan gick hon igenom ett missfall. Hennes spiritualitet hjälpte henne att hitta verktygen för att hantera alla känslor som missfallet innebar och nu delar hon sin upplevelse med oss.

Vad hände när du insåg att du fått missfall och vad gjorde du då?

Dagarna innan kände jag i hela kroppen att det var någonting som inte stämde. Samma dag som jag fick missfallet hade jag kramper och hela min kropp signalerade att någonting inte var som det skulle – jag mådde verkligen inte bra. När jag sedan gick på toaletten såg jag hur jag blödde. Det kan ju hända under graviditeten och behöver inte betyda att något är fel. Men med tanke på att jag arbetar med kvinnohälsa via Womensync visste jag direkt vad det innebar. 

Det första jag gjorde var att ropa på min pojkvän som precis skulle åka iväg på träning. Jag hade enorma kramper så jag la mig bara i sängen och lät tårarna rinna. Vi jobbar tätt med experter inom kvinnohälsa via Womensync så jag skrev till flera av dem för att få stöd och råd. När min pojkvän sedan kom hem från träningen låg vi bara där och tillät alla våra känslor att finnas. Det var väldigt tufft och ledsamt.

Vilka känslor var det som kom upp vid missfallet? 

Min första känsla var förnekelse ”Nej det här kan inte hända oss, det kanske bara är blödning och inte ett missfall”. Men i hjärtat visste jag exakt vad det var som skedde. Sedan kom en enorm sorg. Det gjorde obeskrivligt ont att den lyckan togs ifrån oss. Det enda jag gjorde i ett par dagar var att gråta och det kändes tungt att ens existera. I den stunden kändes det som att smärtan aldrig skulle gå över men i hjärtat visste jag att smärtan ”bara” var temporär, att den skulle försvinna tids nog.

De senaste åren har jag jobbat mycket med min personliga utveckling och en av sakerna jag tar med mig från det är att oavsett hur jobbigt något är eller hur ont det gör, så kommer vi att se ljuset och känna lyckan igen.

Två dagar senare hade vi ett tidigt ultraljud inplanerat för att se att allt såg bra ut och med tanke på missfallet gick vi dit ändå för att se att jag blött ut ordentligt och att allt såg bra ut. Det här gjorde att jag kunde andas ut och att läkningsprocessen kunde börja. Sorgen kom och gick men det blev lättare. Jag tror att ett syfte med förluster är att de förenar oss och ger en fördjupad förståelse för varandra och livet. 

Kände du någon oro efter missfallet, och hur hanterade du i så fall den oron? 

Jag tror det är så vanligt att man någon gång i samband med eller efter ett missfall känner oro. Med Womensync möter vi så många kvinnor och par som går igenom missfall och förut kunde den vetskapen skrämma mig, men idag ser jag det på ett helt annat sätt. Att få missfall betyder inte att det är något fel på kroppen – eller att det kommer att hända igen. 

En av mina största insikter tiden efter missfallet är att vi inte behöver tvivla på oss själva eller vår kropp. Kroppen är fantastisk och ett missfall handlar inte om att det är något fel på den. Det här är något jag tycker är så viktigt att lyfta för alla kvinnor där ute! I dagens samhälle matas vi med information om att det är något ”fel” på våra kroppar och att vi inte är hela som vi är. Det är som att vi hamnat i ett mindset där vi hela tiden måste ”fixa” kroppen fast det egentligen inte är något fel på den. En viktig del för mig i läkningsprocessen har varit att känna att jag är HEL. Det är inget fel på min kropp och det finns ingenting som jag måste fixa.

Vilket typ av stöd fick du från vården? 

Jag bor på Island för tillfället då min pojkvän spelar fotboll här så jag hade ingen kontakt med vården i Sverige. Däremot gick jag på ultraljudet för att se att allt såg bra ut och att jag blödde ut ordentligt. För mig har det nog varit annorlunda på så sätt att jag är omringad av experter inom kvinnohälsa som har väglett mig och gett otroligt mycket stöd.

Hade du något verktyg/tankesätt som hjälpte dig att gå igenom missfallet och tiden efteråt? 

För mig blev det viktigt att stötta mig själv själsligt men också fysiskt. Några saker som jag gjorde var att jag tillät mig själv att känna exakt alla tuffa känslor genom att gråta ut, men också vara glad, prata om det, vara i naturen och genom meditation. 

Jag drack mycket av vårt Womensync Collagen samt benbuljong för att stötta kroppen med viktiga näringsämnen och aminosyror. Åt järnrik mat för att fylla på med näring och blod som jag förlorat vid missfallet och fokuserade på att äta mat som var tillagad och varm (som enligt TMC sägs stötta kroppen efter ett missfall). Dessutom gick jag på regelbunden akupunktur för att balansera kroppen igen.

En annan del som hjälpte mig mycket i processen var det spirituella. Genom det har jag känt en acceptans till missfallet och ha tillit till processens gång. Även om den lilla själen bara var hos oss i några veckor så lärde den mig mycket om livet, om mig själv och om vår relation. Men också om vad som är viktigt i livet på riktigt. Det är så lätt att fokusera på den fysiska kroppen och att det bara handlar om den men jag har också en tro på något större. 

En insikt som landade djupt i mig var att en graviditet också handlar om en tredje part, inte bara om mig och min partner, utan en själ som vill komma till den här jorden när den är redo för oss. Prövningarna vi gick igenom gjorde oss starkare både som individer och par, och det väljer jag att se som en gåva. Jag har verkligen fått öva mig i ovissheten och att allt kommer ske exakt när det är menat att ske. Det är en utmanande process, men det har verkligen hjälpt mig och hjälpt mig att tro på någonting större.

Förändrades din relation till samlag efter missfallet?

Nej, inte direkt. Under den perioden jag blödde hade vi inte sex men efter det var det som vanligt igen och det har känts skönt. Men jag tror att det är viktigt att känna in sin egen kropp, för hur vi läker är så otroligt individuellt. Det finns verkligen inget rätt eller fel utan det viktiga är att känna in vad som känns sant i än själv. 

Nu är du gravid igen – grattis! Tog det lång tid innan du vågade försöka bli gravid igen?

Tack! Jag jobbade mycket med att känna tillit till min kropp men den första tiden låg mitt fokus bara på att kroppen skulle få tid att läka. Både jag och min partner kände att en ny graviditet får ske när den sker, när tiden är inne helt enkelt.

Månaden efter missfallet fick jag reda på att jag hade borrelia så jag behandlades för det, strax efter behandlingen fick jag min första eller andra ägglossning efter missfallet. Då kände jag mig återhämtad rent fysiskt, även om det fortfarande fanns delar rent emotionellt som jag jobbade med. Det känns viktigt att förmedla till andra som går eller gått igenom samma sak!

Vid min andra eller tredje ägglossning efter missfallet (jag inte hade full koll på om jag hade ägglossning eller inte första) blev vi gravida igen. Jag är otroligt ödmjuk och tacksam för att vi blev det och att denna graviditet än så länge har gått bra!

Följ Susanna på Instagram!

Har du känt oro för missfall i den här graviditeten? 

Jag tror det är naturligt att uppleva oro någon gång men för mig har det varit viktigt att inte fastna i den eller ta med mig det som varit in i denna graviditet. Första veckorna var mest utmanade men jag gjorde mycket meditationer som handlar om tillit till kroppen, skrev affirmationer och visualiserade att allt såg bra ut med bebisen i magen. Jag övade mig också i att ha tillit till kroppen och processen om och om igen. 

När jag har känt att jag inte kunnat vägleda mig själv med olika verktyg har jag tagit stöd av min pojkvän och min mamma för att kunna släppa taget om rädslan. Det är så lätt att tro att oron släpper efter vecka tolv men det finns alltid saker att oroa sig för. Så jobbar man inte med att övervinna oron på något sätt kommer den bara ändra form under graviditeten, och troligen under resten av livet. Rädslan för missfall omvandlas till “tänk om inte allt är bra”, “tänk om något händer vid födseln” eller “tänk om mitt barn blir sjukt”. Det är såklart naturligt att känna oro men jag försöker jobba med att vända mina oroliga tankar och vägleder då mig själv till att känna kärlek och tillit. 

Slutligen, finns det någonting du vill säga till andra som går igenom missfall? 

Är det någonting jag har lärt mig under den här processen så är det att bli ödmjuk inför livet och att inte ta något för givet. Istället för att se på livet och allt som kan hända med rädsla, väljer jag att se det med kärlek. Det ger mig så mycket att njuta och känna tacksamhet för varje dag vi får uppleva att vara här. Jag vet också att oavsett vad som händer i livet klarar vi det tillsammans! Så mitt tips till dig som har gått igenom ett missfall eller upplever mycket oro i början av en graviditet – våga tro. Låt inte någonting som inte ens har hänt att ta ifrån dig lyckan och upplevelsen av graviditeten du kommer att få uppleva framöver eller är i just nu. Mitt bästa sätt för att bryta olika tankar och tankemönster som man är i, är genom meditationer och affirmationer som vägleder från rädsla till känslan(!) av kärlek. Det som har varit behöver du inte ta dig med dig in i nuet. I de allra flesta fall går allting bra.