Sponsrat av Länsförsäkringar
Hej Marielle! Berätta lite om dig själv och din familj?
Marielle heter jag. Är 36 år och bor i Sundbyberg tillsammans med min sambo, trillingarna Ines, Elvira och Juni + tjejernas två äldre syskon William 10 år och Alice 7 år, som jag har från ett tidigare förhållande.
Vad var er första känsla när ni fick reda på att det var tre (!) bebisar i magen?
Jag hade såklart inte tänkt att de skulle vara tre där inne! MEN jag tänkte ändå innan att något var annorlunda, så på ett sätt var jag inte förvånad över att det var fler än en. Jag hade mått väldigt dåligt och var extremt trött, vilket gjorde att jag märkte att det var en skillnad gentemot mina tidigare graviditeter.
När beskedet kom så både skrattade och grät jag. Till och med undersköterskan skrattade. Hon tyckte att jag skulle ringa min man på FaceTime och berätta (i och med att jag var själv på kontrollerna pga pandemin!), men det kändes för osannolikt för att berätta över telefon.
Annars var det mycket praktiska tankar som gick genom huvudet. Vart ska vi bo? Vad ska vi ha för bil? Jag tänkte mycket på hur många overaller och vinterskor man kommer behöva köpa samtidigt, haha!
På vilket sätt var denna graviditet annorlunda från dina tidigare, där det legat en bebis i magen?
Jag var extremt trött och mådde väldigt illa – något som jag tog upp på mitt inskrivningssamtal på mödravården. Men jag tror inte att hon per automatik tänkte att det skulle kunna vara en indikation på att det var fler foster i magen. Något annat jag reagerade snabbt på var att jag blev stor fort, kommer ihåg att jag tog en bild i spegeln innan vi ens hunnit berätta och tänkte att “Oj, jag har ju redan mage!”. Storleksmässigt så låg jag hela tiden 10-12 veckor före. I vecka 20 var jag ungefär lika stor som i vecka 30, så man blev stor och otymplig väldigt snabbt!
Hur reagerade era familjer när ni berättade?
Min mamma trodde nog inte att jag skulle ha fler barn. Så jag tänkte ju att “Vad ska hon säga nu när det är tre?”! Men alla, inklusive min mamma, har blivit jätteglada och framförallt förvånade! Folk har inte riktigt kunnat ta till sig det. Och även om jag såg det på ultraljudsskärmen i vecka 13, kunde inte jag riktigt ta till mig det heller. Många har vi dessutom behövt övertala, “Jo men vi lovar, det ÄR visst tre stycken! Trillingar, inte tvillingar!”.
Tog det lång tid för er att acceptera?
Jag skulle nog säga att det tog 6–8 veckor innan vi landade i att det var tre stycken. Det blev också mer verkligt när man i vecka 20 tänkte på att det kanske bara är 10 veckor kvar, för trillingar kan ju faktiskt komma redan i vecka 28. Men även när vi fick remiss till fostermedicin för att prata om foster-reducering, om man skulle välja att ta bort någon, så kändes det som att allt blev mer verkligt och vi landade ännu mer i det.
Hur var det att bli bemött med en sådan fråga om foster-reducering?
På något sätt förstår jag att de måste fråga, antar jag. Men samtidigt tvekade vi aldrig på vårt val. Vi sa såklart att vi ville prata om det, samt att vi kände att vi var tvungna att gå dit och berätta hur vi tänkte och höra på vad läkarna hade att säga. I början gillade jag inte alls vår läkare, men sen ändrades det till att jag ville att han skulle vara med mig varje dag. Han var saklig och rak och förklarade allt på ett bra och förståeligt sätt. Jag hade väldigt mycket respekt för honom. Det var många tankar kring foster-reduceringen. Om man skulle göra det, vem skulle man ta bort och varför? Ska man resten av livet fundera på vem eller vilka och varför man tog bort någon? Det är inte heller någon garanti på att de foster man väljer att behålla klarar sig. Det är en risk att reducera foster på samma sätt som det är att låta alla vara kvar. Speciellt eftersom att våra även delade moderkaka. Det är ju inget som säger att det inte blir komplikationer för den som sitter i andra änden.
Graviditeten är en högriskgraviditet men vi kände att kroppen får bestämma om det här ska gå vägen. Då har i alla fall vi gjort valet att försöka fullfölja och ge alla tre en chans till ett liv.
Vad anser ni som extra viktigt under en graviditet och i synnerhet då för er som väntar trillingar?
För oss var det viktigt att teckna en gravidförsäkring, dels för att jag haft det med mina tidigare barn men också för att man aldrig vet vad som händer. Jag var extra noga med att kolla om det var någon skillnad nu när man bar på tre kontra ett foster. Och valde till slut att teckna en Gravidförsäkring från Länsförsäkringar som man betalar för, i och med att det var en högriskgraviditet. Det var en trygghet, ett extra skydd om det skulle visa sig att det var något fel, eller om någonting skulle hända. Graviditeten i sig är annorlunda från start. Man vet att det kommer bli en kejsarfödsel och man vet att man kommer få tillbringa en längre tid på sjukhuset i och med att man ofta plockar ut bebisarna 7–8 veckor för tidigt. Så det kändes viktigt för oss med ett extra skydd som gjorde att vi kände oss lite mer trygga.
Är det samma typ av försäkring, även om man väntar trillingar?
Ja det är samma! Det är ingen skillnad. Jag var noga med att dubbelkolla så att det faktiskt var samma försäkring jag skulle teckna som om jag bar på ett barn.
Hur såg processen ut när ni valde försäkring?
Jag hade haft Länsförsäkringars Gravidförsäkring till mina tidigare barn plus att jag har mina barnförsäkringar där, så det var inte mycket fundering. Nu kollade jag lite mer på skillnaden mellan gratisförsäkringen och den man betalar för och landade i att jag skulle känna mig extra trygg med betalvarianten för att riskerna på alla vis är högre i denna graviditet.
Hur ser planeringen för förlossningen ut när man väntar trillingar?
Vad jag har förstått det som så är det alltid planerat snitt när man väntar trillingar, till skillnad mot när man väntar tvillingar då det kan vara 50/50. Men för oss var det aldrig någon fråga om vaginal förlossning eller kejsarfödsel. Utan vi fick veta att det var planerat snitt och att det kommer att ske någon gång kring vecka 34. I en trillinggraviditet vill man inte planera in det för tidigt utan man går på indikationer om hur barnen i magen samt mamman mår. Jag kände dock i vecka 30 att det började bli jobbigt att inte veta ett exakt datum. Jag var sjukt stor, som om jag var i vecka 42 och kände att jag psykiskt behövde ett måldatum. Jag lyckades få ett datum för planerat snitt i vecka 35 + 1. Lite senare än vad jag hoppats på!
Vill du berätta om förlossningen?
Jag kom aldrig till vecka 35+1 utan i vecka 32+6 släppte min slempropp. Jag ringde till förlossningen som sa att det inte alls behöver betyda något att slemproppen har gått, kanske är det så att jag rört mig mer än vanligt bara. Så jag kommer ihåg att jag tänkte “Men kom igen, jag har fött två barn, ska ni inte bara be mig komma in?!”. Jag blev bemött med det klassiska “ta två alvedon och försök att vila lite”, vilket jag där och då tyckte kändes lite konstigt, jag var inte alls bekväm i svaret utan valde att kontakta specialistmödravården som jag tidigare haft kontakt med och berätta för dem om min status. Efter en minut ringer mottagningen upp mig igen och säger “ring förlossningen igen, det ska ta in dig direkt”.
Så klockan 17:00 ringde vi igen. Denna gången var det en annan sköterska som svarade och hon svarade direkt; “det är självklart att du ska komma hit, packa ihop dina och din sambos saker”. Då blev jag jätteförvånad, får han helt plötsligt följa med? Min man hade inte fått följa med på några kontroller under hela graviditeten pga pandemin. Så då var vi helt plötsligt tvungna att ordna barnvakt för de stora barnen som var hemma och hade påsklov!
Vi kom in till förlossningen klockan 19:00. Jag hade haft sammandragningar från lunch som nu började göra lite ont. Vilket inte var tanken, jag skulle inte hamna i värkarbete, det skulle ju vara lugnt och planerat. Detta blev jag lite stressad över då jag tidigare genomgått två kejsarsnitt. På undersökningen såg dem att jag hade sammandragningar men att tappen inte var så påverkad. Hade jag burit på ett barn hade det inte reagerat men i och med att jag bar på tre fick vi stanna över natten för att få sprutor som hämmade värkarna samt sprutor för lungmognad till tjejerna om det vore så att vi behövde plocka ut dem. Så vi fick stanna och planen var att få ytterligare en spruta för lungmognad då man vill ge doserna med tolv timmars mellanrum.
Jag får en sömntablett för att kunna vila lite men så klockan 03 går mitt vatten, 20 minuter efter att jag tagit min sömntablett för att samla lite kraft. Så det vara bara att rulla tillbaka till förlossningsavdelningen. Vi möttes av samma läkare som tidigare och precis innan hon skulle gå av sitt skift säger hon “ni ska nog göra er förberedda på att bli föräldrar idag”. Tre timmar senare var tjejerna ute!
Under timmarna däremellan kom det fyra läkare och informerade oss om hur allt skulle gå till. Man kollade vilken ordning man skulle plocka ut tjejerna. Vi fick även information från Neonatalavdelningen i och med att vi skulle hamna där efteråt. Sedan gjordes jag i ordning för operation. Jag har ju varit med om kejsarfödslar tidigare och minns att jag fick en chock över att det var så mycket folk i rummet, men det var ingenting i jämförelse med hur många som var med nu! Nu var det ännu mer folk, cirka 3-4 barnmorskor per barn, 3-4 läkare och 3 narkosläkare så det var sjukt mycket personal.
Man plockade ut Ines först, för hon låg längst ner sen var tanken att Juni skulle komma tvåa, men då trängde sig Elvira före. Det var väldigt bra stämning i salen och alla mådde bra. Efter förlossningen blev jag skjutsad till uppvaket och Per till Neo med barnen. Personalen tyckte att jag blödde lite mycket, man ville göra det säkra före de osäkra så jag fick sövas för att sätta in en ballong som hjälper livmodern att dra ihop sig. Jag fick sedan ligga kvar på uppvaket till dagen efter, något jag inte alls var beredd på. Så jag fick inte träffa tjejerna förrän efter 22 timmar vilket var en väldigt jobbig och konstig känsla.
Fick du några komplikationer efter förlossningen?
Inte under själva snittet men däremot kopplade till operationen efteråt när man satte in ballongen för att livmodern skulle dra ihop sig. Läkaren glömde nämligen en operationsduk i mig under den operationen. Det kan tydligen hända, duken kan efterliknas med organ så det är lätt hänt vilket jag inte hade en aning om. När vi varit hemma i en vecka kände jag att jag hade väldigt ont när jag satt och jag kunde inte riktigt sitta rakt. Vilket kändes konstigt då jag inte fött vagnialt. Men jag kontaktade en barnmorska som varit med på förlossningen och sedan gjordes en undersökning där man kunde konstatera att de glömt en operationsduk som hon fick dra ut genom vaginan. Det var helt sjukt, det kändes som en lång gardinlängd, och efter kändes magen helt tom! Efter det fick jag antibiotika med den bet inte helt, så jag fick uppsöka gynakuten efter att ha fått feber. Där fick jag vänta i 9 timmar innan jag av läkaren fick en dubbel kur av antibiotika som jag skulle äta i tio dagar. Men efter det har det varit bra!
Herregud, det är helt klart mycket man inte har någon aning om hur det kommer bli, när det kommer till att föda barn. Har ni använt er av gravidförsäkringen som ni tecknade?
Vi använde oss av försäkringen för att vi fått tillbringa tid på Neo. Man får ersättning för de dagar man är inlagd, eller under hela tiden man är inskrivna på Neo då man fortfarande kan ha hemsjukvård i början. Vi fick ungefär tre veckors ersättning utbetald!
Hur gör man en anmälan?
Jag gjorde min över nätet. Jag blev uppringd av en handläggare som ställde lite följdfrågor om hur det har varit efteråt och hur barnen mår. Det var inga problem alls att göra en anmälan, det man behöver göra är att godkänna att de får tar del av barnens journaler. Våra barn har mått så bra så vi har inte behövt någon typ av vård efteråt så för vår del har ärendet varit väldigt simpelt.
Vi fick väldigt snabb utbetalning, jag är nästan förvånad över hur snabbt allt gick! Jag upplever även att det gick enkelt till när vi tecknade vår barnförsäkring. Man fyller i ansökan på nätet och det man behöver är sin förlossningsjournal. För prematurer behövs även journalen från BVC så det var inget speciellt för att dem var tre utan något som behövs när man är född prematur. Vi fick hem ett brev som vi fick skriva under och skicka tillbaka, och två veckor senare vad barnförsäkringen godkänd.
Har du några magiska tips till någon som väntar trillingar?
Haha, ja du, den här frågan får vi alltid!
Vad gäller graviditeten är mitt tips att lyssna på kroppen och vara extra lyhörd. När jag gick ner och jobbade 50% kände jag att jag verkligen behövde det. Det är viktigt att ta hand om sig själv i sin graviditet. Och ditt mindset – bara för att det är tre behöver det inte betyda att det blir katastrof. Allt löser sig!
Våga prova! Man har oftast en tanke om hur man vill göra vissa saker. Men testa er fram, låt inget begränsa er! På internet målas det upp en bild av att det är så jobbigt med trillingar. Vi bestämde snabbt att vi ska göra det vi vill, det ska inte få begränsa oss. Rutiner har hjälpt för oss! Det blir ett lite mer inrutat liv, men man vågar mer för att man har en trygg punkt att luta sig tillbaka mot.
Sen har vi en trygghet i att vi som personer inte blir så stressade. Försök att behålla lugnet i den mån det går, det är såhär det ser ut nu. Se det från den ljusa sida! Allt kommer bli fantastiskt!
